Barbari # 2

Friedrich Engels sade en gång att det borgerliga samhället står inför ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller man tillbaka till barbariets stadium. Vad innebär det att från höjden av vår europeiska civilisation återfalla till barbariet? Alla torde vi tidigare ha läst och upprepat dessa ord utan att ana deras fruktansvärda innebörd. I detta ögonblick behöver vi endast se oss omkring för att bli varse hur det borgerliga samhällets återfall till barbariet ter sig i verkligheten. Detta världskrig har redan gett oss barbariet tillbaka. Imperialismens triumf betyder att kulturen helt bryts ned, periodiskt under den tid ett modernt krig pågår och slutgiltigt om den epok världskriget inlett skulle tillåtas framskrida till sin yttersta konsekvens. Vi står alltså i dag inför just det val som Friedrich Engels för en mansålder sedan siade om: antingen får imperialismen triumfera, vilket innebär att hela kulturen går under liksom i det gamla Rom, med ödeläggelse, avfolkning och degeneration som följder; slutligen blir samhället en enda väldig kyrkogård. Eller också segrar socialismen, vilket betyder att det internationella proletariatet går till målmedveten kamp mot imperialismens redskap: kriget. Detta är ett världshistoriskt dilemma, ett antingen – eller, där de fram och åter gungande vågskålarna väntar på att det klassmedvetna proletariatet skall göra sitt val. Kulturens och mänsklighetens framtid beror på proletariatets förmåga att med manlig beslutsamhet kasta sitt svärd – revolutionen – i den ena vågskålen. I detta krig har imperialismen segrat. Folkmorden, dess blodiga vapen, har med brutal makt pressat ned sin vågskål mot en avgrund av lidande och förödmjukelser. Denna skam och detta elände kan aldrig uppvägas, förrän vi av kriget lärt oss hur proletariatet skall handla för att komma ifrån trälarbetet åt de härskande klasserna och i stället kunna forma sitt eget öde.

https://www.marxists.org/svenska/luxemburg/1915/junius.htm


Barbari # 1

I det förråd av ordvändningar varmed den tyska borgarens av dumhet och feghet sammansvetsade livsstil dagligdags förråder sig är den om den förestående katastrofen – eftersom det ju ”inte kan fortsätta så här” – särskilt tänkvärd. Den hjälplösa fixeringen vid de gångna decenniernas trygghets- och ägandeföreställningar hindrar genomsnittsmänniskan att uppfatta de högst beaktansvärda stabiliteter av helt nytt slag som ligger till grund för den nuvarande situationen. Då den relativa stabiliseringen under förkrigsåren gynnade henne, tror hon att varje tillstånd som berövar henne hennes egendom måste betraktas som instabilt. Men stabila förhållanden behöver på intet sätt vara angenäma förhållanden, och redan före kriget fanns det grupper för vilka de stabiliserande förhållandena var detsamma som den stabiliserade misären. Förfall är inte ett spår mindre stabilt, inte ett spår mer ofattbart än uppgång. Bara en bedömning som innebär ett medgivande av att undergången är det enda sannolika alternativet till det nuvarande tillståndet skulle kunna åstadkomma en frigörelse från den förlamande häpnaden över det som upprepas varje dag och nå fram till att betrakta förfallsfenomen som det enda stabila och räddningen som ett nära nog till det ofattbara och fantastiska gränsande mirakel. Folkgemenskaperna i Mellaneuropa lever som invånarna i en inringad stad för vilka livsmedel och krut börjar ta slut och som mänskligt att döma inte har någon räddning att vänta. Ett läge där kapitulation, kanske på nåd och onåd, borde allvarligt övervägas. Men den stumma, osynliga makt, som Mellaneuropa känner sig ställd inför, förhandlar inte. Så återstår ingenting annat än att under den ihållande väntan på det sista stormanlopppet oavlåtligt hålla blicken riktad mot miraklet såsom den enda räddning som ännu är möjlig. Detta påtvingade tillstånd av spänd uppmärksamhet utan klagan skulle emellertid, eftersom vi står i hemlighetsfull kontakt med de makter som belägrar oss, kunna göra undret till verklighet. Däremot kommer förväntningarna om att det inte skulle fortsätta så här en dag att vederläggas av insikten om att det bara finns en gräns för de individuella och kollektiva lidandena, bortom vilken man inte kan fortsätta: förintelsen.

Bild och Dialektik, Walter Benjamin, s. 292-293, 2014.


Forces of Labor, del två

Följande text är första delen av en intervju genomförd av det tyska magasinet analyse & kritik och översatt av Prol-Position.

I din bok Forces of Labor lägger du en viss betoning på perspektivet att oroligheter inom arbetarklassen är en sorts drivande kraft i kapitalismens utveckling. Perspektivet bär en viss likhet med ett tillvägagångssätt vi i Europa kallar operaism eller autonom marxism. Finns det några direkt samband med dessa tankar, eller är likheten en tillfällighet?

 Betonandet att arbetarkamp är något som kontinuerligt transformerar kapitalismen härstammar delvis från amerikanska traditioner. Jag växte upp i Detroit på 1960-talet, och här fanns det en allmän uppfattning kring 1930-talets sitdown-strejker, en idé om arbetarnas strukturella styrka; alltså, idén att arbetarnas vinster till stor del kom från deras strategiska position i produktionen. Det är något som har utvecklats i amerikansk arbetarhistoria och industrisociologi. En stor influens i mina verk är texter från Piven och Cloward [2]. Det finns flera argument de använder när de på nationell nivå diskuterar det fattiga folkets rörelser i USA, villkor som återkommer i Forces of Labor, men tagna till en global skala. Där finns idén att stora framsteg eller transformationer kommer ur resningar som uppkommer periodvis, och att dessa resningar i sin tur inte är ett resultat av organisatörer eller politiska partiers prestationer, utan att de kommer från strukturella villkor som tillåter vissa sorters rörelser. Och särskilt i förståelsen av 1930-talets oroligheter i arbetarklassen betonar de den strukturella, positionsbundna, makten hos arbetarna i produktionen, i arbetarnas möjlighet att lägga fram krav. Samtidigt betonar de att var och en av dessa resningar kontrolleras genom en kombination av inte bara repression, eftergifter och kooptation (att assimilera en minoritet i en större mer etablerad grupp /översättaren), utan också genom en systematisk transformation av produktionens organisering som gör rörelserna svagare ”bakom ryggen”, så att säga.

Så där finns ett arv eller rötter till resonemanget, men en av de intellektuella nyckelinfluenserna i Forces of Labor har varit mitt arbete med Giovanni Arrighi. I början av operaismens tidsperiod så var Arrighi faktiskt inte inte i Italien, han undervisade i Rhodesia/Zimbabwe och därefter Tanzania; utvecklandes resonemang där problemen med tillgången till arbete och arbetarnas motstånd sågs som centralt kring hur kolonialismen utvecklades, såväl som i utvecklandet de nationella befrielserörelserna i Afrika. När Arrighi kom tillbaka till Italien 1969 var det under autunno caldos (Hot summer in Italy/Italiens varma sommar /översättaren) topp. Och vid denna punkt fanns en stark influens hos arbetarkampen vid FIAT och, igen, en återupprepning av kamperna där arbetare var väldigt skeptiska till politik och kollektivavtal och väldigt bestämda att behålla sin autonoma makt och styrka i kamperna – ett socio-politiskt sammanhang som starkt influerade operaismens utveckling.

Men det finns flera skillnader mellan operaismen, såsom den utvecklades i Italien, och de influenser som kom till mig, till denna bok. 1971 formade Arrighi och andra Gruppo Gramsci. Från början fanns det hos dem ett väldigt starkt globalt och tredje världen-perspektiv, vilket inte direkt fanns i den tidiga operaismen. En andra skillnad var ett mycket starkare teoretisk och empirisk förhållningssätt, gentemot en mer filosofisk tendens i mycket av operaismen. En sak som Gruppo Gramsci starkt betonade var studierna av de konkreta empiriska villkoren på golvet, när de influerade arbetarnas förhandlingsmakt. I denna mening var de närmare Romano Alquati och Sergio Bologna än Mario Tronti och Antonio Negri. Slutligen, där vissa tendenser inom operaismen framhävde att arbetarklassen var stark, och hela tiden växte sig starkare och starkare, så fanns det i Forces of Labor ett försök att se både de långsiktiga processerna att arbetarna blir starkare, men också de mot-tendenser till följd av de olika kapitalistiska ”fixarna” som svar på styrkan och militansen hos arbetarna.

Gällande den sista punkten, har vi utvecklad vårt tänkande över tid. Om du jämför ”Labor Movements and Capital Mobility”[3] som jag och Arrighi publicerade 1984 med Forces of Labor, kan du se att det finns en underförstådd självkritik i Forces of Labor och senare artiklar vi skrivit tillsammans. Artikeln från 1984 betonar arbetarklassens växande styrka, den långsiktiga sekulära trenden mot en växande styrka hos arbetarna på en världsskala. Vårt resonemang handlade om att den geografiska omlokaliseringen av kapital på 70-talet och i början av 80-talet till viss del hade försvagat arbetarna på de platser kapitalet flyttat från, men stärkt arbetarna på andra platser, och att överlag, sett som en global tendens, den övergripande processen var att arbetarna stärktes. Djupheten i krisen på 90-talet var inget vi riktigt var beredda på. Vi började att säga: okej, vad hände? När vi tänkte igenom det, började vi se det inflytande finansialiseringen av kapital hade (vad jag i boken kallar ”financial fix”) som en viktig förklaring bakom arbetarklassens djupa kris. Fram till mitten av 80-talet hade kapitalet svarat på arbetarnas styrka med en serie fixar (rumslig, teknologisk/organisatorisk, produkt), där ingen var särskilt effektiv på att underminera den totala styrkan hos arbetarna. Resultatet var en djup kris i kapitalismen. Sen började finansialisering av kapitalet att ta fart: kapitalet drog sig undan från handel och produktion (och från att köpa lönearbete), och vände kapitalets djupa kris till en djup kris för arbetarna. Låt mig återgå till skillnaderna mot operaismen: en annan skillnad som jag borde nämna har att göra med – och jag tror det här är en rättvis kritik – frågan om arbetarnas kamp alltid är bra. Den här frågan uppkommer utvecklandet av resonemangen om gränsdragning i Forces of Labor, och frågan vi där reser är om Marx och Engels tolkning av homogeniseringsprocessen, av proletarisering, som en producent av en inneboende tendens till att ena arbetarklassens kamper. Arbetarklasskamp som ett lokaliserat försvar är alltid förståeligt, men hur kan detta lokala försvar adderas ihop till något som leder till större global rättvisa, global jämlikhet?

[2] Se: Piven, Francis Fox and Richard A. Cloward. 1977. »Poor Peoples Movements. Why they succeed, how they fail.« New York: Vintage Books
[3] Se: Arrighi, Giovanni and Beverly Silver. 1984. »Labor Movements and Capital Migration: The US and Western Europe in World-Historical Perspective.« In C. Bergquist, ed., Labor in the Capitalist World-Economy, pp. 183-216. Beverly Hills, CA: Sage


Forces of Labor, del 1

En av de senaste årens mest bortglömda pärlor är Beverly Silvers bok Forces of Labor. Med hjälp av en forskningsdatabas över strejkstratistik visar hon hur motståndet mot kapitalismen sprider sig med kapitalismens utbredning, men även hur dessa kamper ständigt driver kapitalismen – såväl rumsligt, som till att införa nytt maskineri eller helt nya produkter. Perspektivet är globalt, och boken är – på gott och ont – en akademisk text, dock inte särdeles svårläst.

Här nedan följer den tyska gruppen Wildcats förord till den tyska utgåvan av boken. Översättningen är långt ifrån bra, men samtidigt någorlunda läsvärd som introduktion till boken. En svensk recension av boken finns i Riff-Raff # 6.

Varför vi har översatt ”Forces of labor”…

När boken publicerades sommaren 2003 så betonade vi dess betydelse i en första entusiastisk recension, där vi sa att den ”bidrog med en ny basis för diskussionen om framtiden för den historiska kapitalismen (wildcat 67, oktober 2003). Vi visste att en översättning till tyska kunde bidra till en debatt kring bokens teorier. Bokens ”stora berättelse” och dess många små, är en spännande skriven arbetare- och världshistoria, som kommer skapa intresse långt bortom akademiska kretsar. Samtidigt bidrar denna nya vision om historia en ny impuls för – den under senare år nytända – debatten om krig, globalisering, kapitalism och klasskamp.

Bokens starkaste del är berättandet av historia från ett perspektiv av arbetare i kamp. Inte bokstavligen, för beskrivningen och sammanfattningen av 150 år av global arbetarklasshistoria, förlitar sig oundvikligen på ett fågelperspektiv. Men Forces of Labor utvecklar utifrån sambandet mellan kamper underifrån och dess effekter på den härskande klassens handlingar, och därmed, kapitalismens utveckling som ett världssystem. Arbetarkamp jagar kapitalet runt jorden och från en industriprodukt till en annan. Och för varje ny cykel av hegemonisk makt, har trycket underifrån haft mer inflytande i formandet av världsordningen. (Beverly J. Silver presenterar detta långsiktiga fynd i ”Chaos and Governance in the Modern World System, som hon publicerade tillsammans med Giovanni Arrighi 1999).

Tillvägagångssättet i Forces of Labor visar många paralleller med en icke-ortodox marxistisk strömning i Italien, som senare blev känd som ”operaism” (arbetarism/autonomism). Dess tidiga texter influerade oss starkt i formandet av vår egen teori. Etiketten ”operaism” upplevde en viss renässans genom den politiska bästsäljaren ”Imperiet” av Hardt och Negri, men denna teoretiska förnyelse från sextiotalet hade redan blivit ideologi, återigen. Det tidiga sextiotalets texter och undersökningar skrivna och genomförda från cirkeln kring tidningen ”Quaderni Rossi”, var en kritik av borgerlig industrisociologi, och i samma utsträckning en kritik av ortodox marxism som glömt bort arbetarna [1]. Deras mål var att förnya Marx kritik – sedan länge bortglömd inom marxismen – av den kapitalistiska produktionens despotism, genom att påbörja ett projekt, där man genomförde konkreta undersökningar.

Istället för att använda sig av ett schematiskt och identitetsbaserad koncept av arbetarklassen så fokuserade ”Quaderni Rossi” på särskilda former av produktion, och hur de ledde till historiskt specifika former av ”klassammansättning” och sammanhörande ”former av uppror”. Organiseringen av produktion och teknologi avkodades som ”förstenad klasskamp”; kapitalets reaktioner mot såväl öppet, men ofta dolt, motstånd mot arbetet (Silver kallar detta ”fixes”/”fixar”). På samma gång såg de kapitalets dialektik när det mötte arbetarnas motstånd; genom att än vidare socialisera arbetet genom arbetsdelning och nytt maskineri – förr eller senare basen för nya arbetares makt.

I Forces of Labor hittar vi återigen vad Mario Tronti på den tiden kallade en ”strategisk vändning” (strategic turn) inom marxismen; istället för att anta att kapitalet ”bestäms av inre lagar/determination by inner laws”, förstås kapitalets nya rörelser som en konstant konfrontation med klasskamp. Istället för att mystifiera kapitalet som ett ting, eller världssystemet som en förutbestämd struktur, ses den drivande kraften i samhällets motsättningar: ”endemiska” klassrelationer, den oöverstigliga antagonismen i produktionssfären. Tronti kallade detta ”arbetarnas ståndpunkt/workers’ standpoint”.

På en mikro-, såväl som makronivå, ger Forces of Labor oss en viktig impuls för ett förnyande av det ”operaistiska” perspektivet; eller det man snarare bör kalla ”klassammansättningsskolan/school of class composition” efter Steve Wright, för att undvika förvirring gentemot den ideologiska ”multitud-operaismen”. Forces of Labors sätt att undersöka vissa sektorer inom kapitalismen för att se hur viktiga de är för arbetarklassens makt, står i motsats med den vårdslösa triumfalism Hardt och Negri mfl. visar när de trollar fram nya subjekt ur en hatt.

Silver använder sig inte av nya kapitalistiska ideologier som ”informationssamhället” och dess ”immateriella arbete”, utan undersöker kritiskt de olika ”postfordismerna”, och tar en närmare titt på produktionsprocessen och förändringarna däri. Hon kommer inte fram till slutgiltiga svar på frågan om den troliga utvecklingen av arbetarnas makt; och i en period av världshistoriska vändpunkter som idag, är det troligtvis inte möjligt heller. Så länge som nya centrala sektorer och former av arbetare inte visar sig inom kapitalackumulationen eller inom klasskampen, så följer varje val av ”ny” sektor en viss godtycklighet. Silver visar oss hur vidare undersökningar kan utvecklas; vad de måste leta efter; och vilka omfattande samband som måste beaktas. Boken ger gott om detaljerade tips och förslag, och frågar efter fler kollektiva ansträngningar.

Förslagen på makronivå för ett expanderande och uppdaterande av arbetarnas position framgår: det historiska omfånget är här 150 år, i ”Chaos and governance” till och med 500 år, och ett associerat världshistoriskt perspektiv. Att detta tillvägagångssätt och beaktandet av klasskamp och arbetarnas subjektivitet i historien, bara kommer från ”världssystemsskolan/world-system school” kanske förvånar vissa, för skolan har rättmätigt kritiserats för dess strukturalism. I det första kapitlet diskuterar Silver problemet, och argumenterar för att hela forskningsprojektet uppstod från en kritik av en viss ångvältsstrukturalism inom världssystemsskolan/world-system school.

Framväxten av projektet har den stora fördelen att det redan från börjat beaktar relationen mellan arbetarklassens kamper och kapitalismen samt statens makt i världssystemet. I många diskussioner om ”imperialism” så behandlas den sociala antagonismen mellan klasser och den militärpolitiska antagonismen mellan stater ur ett exkluderande perspektiv; den ”anti-imperialistiska positionen offrar social frigörelse för ‘nationell frigörelse’, den socialrevolutionära”-positionen, vice versa, tenderar att ignorera antagonismen inom det globala systemet av stater. I Forces of Labor analyseras båda nivåernas samband och relationerna dem emellan. Krig, och främst världskrig, ses som väsentliga delar av – på en världsskala politiskt gällande (on a world-scale politically effective) – kapitalismens klassantagonism.

Detta utgör bokens kännetecken. Sikten över flera århundraden tillåter identifiering av såväl den översiktliga karaktären som det historiskt nya i situationen vi befinner oss i idag. Frågan är inte vad som händer igen och igen, utan vilka skiften som sker under historiska cykler. Vart i systemets utveckling lämnas tidigare etablerade vägar; vart sprängs de isär? Detta rör främst krig och klasskamp; kommer det vara möjligt att återigen gömma – om än tillfälligt – de sociala motsättningarna genom världskrig eller genom ett ”krig mot terrorn” och stoppa kampen för frigörelse? Eller kan den världsvida makten hos de proletariserade – för första gången i historien – öppna upp en ny möjlig väg. Kan den redan influera förfallet i dagens världsordning, och stoppa en decennielång period av krig och massmord – karakteristiskt för var global förändring i styrning och hegemoni hittills? Forces of Labor är en stimulans och inbjudan för att tackla dessa ämnen teoretiskt och praktiskt.